Tranströmer – ett vaccin mot cynismen

Artikel publicerad i Östersunds-Posten 15/4 2011.

Idag fyller Tomas Tranströmer 80 år. Nya läsare fortsätter att hitta till den hyllade poeten. Men vad är det i hans texter som har gjort honom till en ständig centralgestalt i svensk poesi under det senaste halvseklet?

Tomas Tranströmers dikter finns översatta till över femtio språk och han finns alltid med i spekulationerna om vem som ska vinna Nobelpriset i litteratur. Hans poesi har överlevt ständigt förändrade poetiska trender och alltid hittat nya läsare, i Sverige och utomlands. På nittiotalet drabbades han av en stroke och har sedan dess haft svårt att producera nytt material, men det är som om hans äldre dikter alltid är aktuella.

Så klart beror det på den tekniska briljansen, den språkliga klarheten och det djupa bildspråket. Men en annan viktig anledning till Tranströmers popularitet är att han utforskar våra existentiella villkor. Vad innebär det att vara människa? Vad är det som ger livet mening? Dikterna fångar ofta de själsliga omständigheter som vi moderna västerlänningar ställts inför, fångade mellan en religion vi inte längre kan tro på och ett hypermaterialistiskt samhälle som varken kan eller vill adressera våra andliga frågor.

Tranströmer är en humanist som söker svaren på de här frågorna utan att förvänta sig att finna dem, för han vet att det är själva sökandet som är det fantastiska i den mänskliga upplevelsen. Det ständigt bultande hjärtat i Tranströmers poesi är en förundran inför vår förmåga att gå utanför oss själva. Att skapa musik och konst, att uppskatta naturen i både sin oförutsägbarhet och i dess permanenta villkor, att bemöta främlingar med välvillighet och respekt.

Denna förundran inför djupet i människan finns till exempel i dikten ”Romanska bågar” ur samlingen För levande och döda.
Jaget i dikten trängs med turister inne i en romansk kyrka. Han slås av väldigheten i byggnaden, ”valv gapande bakom valv och ingen överblick”. Plötsligt omfamnas diktjaget av ”en ängel utan ansikte” som viskar till honom:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

”Blind av tårar” föses han ut på torget utanför, där han plötsligt ser de andra turisterna (”Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini”) i ett nytt ljus. ”Inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt”. Han känner en samhörighet med alla dessa främlingar. De hör ihop därför att de är mer än summan av sina handlingar, inne i dem finns en stor gåta som inte går att lösa. Det är som det skall, för den gåtan är den mystiska gnistan som skiljer oss från djuren. Som inspirerar oss att skapa kultur. Som i tusentals år har tvingat oss att ställa frågor om vår plats i universum.

Tomas Tranströmers poesi är en oas för den som vill fly undan samtidens allra ytligaste uttryck. Med stadigt allvar tar den sig an frågeställningar som vi alla brottas med, men som vi ibland kan behöva hjälp för att se. Men den är också ett vaccin mot cynismen, en hyllning till mänsklighetens inneboende möjligheter. Därför kommer hans dikter att leva länge. Vi vill se den där gnistan hos våra medmänniskor. De bästa stunderna vi har tillsammans med andra, är de korta ögonblick när vi anar att inne i dem öppnar sig valv bakom valv oändligt.