Tranströmer – ett vaccin mot cynismen

Artikel publicerad i Östersunds-Posten 15/4 2011.

Idag fyller Tomas Tranströmer 80 år. Nya läsare fortsätter att hitta till den hyllade poeten. Men vad är det i hans texter som har gjort honom till en ständig centralgestalt i svensk poesi under det senaste halvseklet?

Tomas Tranströmers dikter finns översatta till över femtio språk och han finns alltid med i spekulationerna om vem som ska vinna Nobelpriset i litteratur. Hans poesi har överlevt ständigt förändrade poetiska trender och alltid hittat nya läsare, i Sverige och utomlands. På nittiotalet drabbades han av en stroke och har sedan dess haft svårt att producera nytt material, men det är som om hans äldre dikter alltid är aktuella.

Så klart beror det på den tekniska briljansen, den språkliga klarheten och det djupa bildspråket. Men en annan viktig anledning till Tranströmers popularitet är att han utforskar våra existentiella villkor. Vad innebär det att vara människa? Vad är det som ger livet mening? Dikterna fångar ofta de själsliga omständigheter som vi moderna västerlänningar ställts inför, fångade mellan en religion vi inte längre kan tro på och ett hypermaterialistiskt samhälle som varken kan eller vill adressera våra andliga frågor.

Tranströmer är en humanist som söker svaren på de här frågorna utan att förvänta sig att finna dem, för han vet att det är själva sökandet som är det fantastiska i den mänskliga upplevelsen. Det ständigt bultande hjärtat i Tranströmers poesi är en förundran inför vår förmåga att gå utanför oss själva. Att skapa musik och konst, att uppskatta naturen i både sin oförutsägbarhet och i dess permanenta villkor, att bemöta främlingar med välvillighet och respekt.

Denna förundran inför djupet i människan finns till exempel i dikten ”Romanska bågar” ur samlingen För levande och döda.
Jaget i dikten trängs med turister inne i en romansk kyrka. Han slås av väldigheten i byggnaden, ”valv gapande bakom valv och ingen överblick”. Plötsligt omfamnas diktjaget av ”en ängel utan ansikte” som viskar till honom:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

”Blind av tårar” föses han ut på torget utanför, där han plötsligt ser de andra turisterna (”Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini”) i ett nytt ljus. ”Inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt”. Han känner en samhörighet med alla dessa främlingar. De hör ihop därför att de är mer än summan av sina handlingar, inne i dem finns en stor gåta som inte går att lösa. Det är som det skall, för den gåtan är den mystiska gnistan som skiljer oss från djuren. Som inspirerar oss att skapa kultur. Som i tusentals år har tvingat oss att ställa frågor om vår plats i universum.

Tomas Tranströmers poesi är en oas för den som vill fly undan samtidens allra ytligaste uttryck. Med stadigt allvar tar den sig an frågeställningar som vi alla brottas med, men som vi ibland kan behöva hjälp för att se. Men den är också ett vaccin mot cynismen, en hyllning till mänsklighetens inneboende möjligheter. Därför kommer hans dikter att leva länge. Vi vill se den där gnistan hos våra medmänniskor. De bästa stunderna vi har tillsammans med andra, är de korta ögonblick när vi anar att inne i dem öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Tom retorik utan konkreta åtgärder

Skriver i Arbetaren Zenit om frustrationen i USA inför Barack Obamas svikna löften inom utrikespolitiken.

Arbetarklassens nya kapitel

Har skrivit en litteraturkritisk essä i Arbetaren Zenit. Obs, ganska lång.

Den svenska arbetarlitteraturen upplever en ny vår. Förlagen publicerar allt fler böcker som går i konflikt med medelklassens liberala världsuppfattning. Men många kritiker har svårt att hantera den här typen av litteratur. I Kristian Lundbergs roman Yarden och Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken följer Erik Wiklund två hoppfulla och bärkraftiga stigar att vandra för den nya arbetarlitteraturen .
Sedan i vintras har flera böcker som handlar om arbetarklassen gjort intryck på den svenska litteraturdebatten. Först kom Kristian Lundbergs roman Yarden, en mörk skildring av daglönarens liv i Malmö hamn. I våras kom Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken. Den berättar om restaurangarbetarens vardag i kök och kaféer, arbetskamraternas slit under ovärdiga förhållanden, men kanske framförallt den fackliga kamp som tvingar arbetsköparen att betala ut den övertidsersättning som arbetarna förvägrats.
Mellan de här texterna finns flera gemensamma beröringspunkter. De berättar om ett arbetsliv som det ser ut i vår tid, om hur klassamhället formerar sig just i detta nu. Fler författare kan ta avstamp ifrån den grund Lundberg och Wrangborg ritar upp tillsammans. Men det finns också några avgörande skillnader mellan texterna, skillnader som har format kritikernas reaktioner.
Mottagandet av Kallskänken har huvudsakligen varit positivt. Recensenterna slår fast att det arbetsliv som Jenny Wrangborg skriver om förtjänar att uppmärksammas. Samtidigt har det funnits en tydlig linje i kritiken, en ljummen inställning till den del av hennes poesi som handlar om facklig organisering. Genom hela diktsamling går ett ideologiskt credo som kanske bäst sammanfattas i dikten Löftet.

vi gav varandra ett löfte
vi ställde oss bredvid varandra
ställde upp och
ställde krav på varandra

tillsammans
tillsammans

var vi tio blev vi starka som hundra
var vi hundra blev vi starka som tvåtusen

Det här är alltså svårtuggat för många kritiker. Till exempel skriver Per Bergström i Kristianstadbladet att ”det är en sak att skildra ett tillstånd som underförstått kan rubbas och förändras genom facklig aktivitet, en helt annan att i dikt uppmana läsaren till facklig anslutning”. Det är alltså okej att berätta om klassamhället, men vi betackar oss för den poesi som rakt ut säger att klassamhället kan förändras.
Vad litteraturkritikerna inte klarar av att förstå är att det organiserande, uppviglande momentet är en helt nödvändig del av Jenny Wrangborgs poesi. Om hon inte skrev om fackklubbar och kamp för övertidsersättning skulle hon skriva en annan poesi. Hela den erfarenhet som Kallskänken formulerar och  sätter på pränt är den som handlar om kollektivets styrka.
Det som kritikerna uppfattar som ett plakatpolitiskt påhäng är i sjävla verket en integrerad del av hennes dikter. Den djupare kontakten mellan människor uppstår genom organiseringen, när arbetskamraterna inser att de har gemensamma intressen att kämpa för. Innan dess är de lika ensamma och maktlösa som daglönarna i Yarden.
Kristian Lundbergs text är också samhällstillvänd. Huvudpersonen tvingas bort från sin författarbana på grund av en skatteskuld, han tar jobb i den osäkra tillvaron som inhyrd i Malmö hamn. Romanen handlar om klass, om klassresenärens gnagande tvivel. Hör jag verkligen hemma här? Den handlar om rädslan för att falla tillbaka till den plats man egentligen tillhör. Men den här ångesten är riktad inåt. Det finns aldrig någon förhoppning om att någon annan ska förstå, att det ska finnas en väg ut tillsammans. Arbetskamraterna finns där och Lundberg berättar om en basal solidaritet dem emellan, men människorna i Yarden har inte den allra minsta chans att lyfta sig själva ur sin underordning. De är arbetande fattiga, fängslade vid nyliberalismens rädsla och otrygghet.
Precis som i Åsa Linderborgs Mig äger ingen skriver Kristian Lundberg ur klassresenärens perspektiv. Detta är helt avgörande för det kritikermottagande romanen har fått. Den yngre Jenny Wrangborg kommer ur en generation som har svårare att göra klassresor, där många inte gör sig några illusioner om vägar uppåt. Så förhåller sig hennes texter inte heller till arbetarklassen som någonting att se på avstånd. Diktjaget i Kallskänken är arbetarklass och vill inte för en sekund betraktas som någonting annat. Men boken möter en kritikerkår som inte vet hur den ska förhålla sig till arbetarklassen. På många sätt är Kristian Lundbergs text mörkare än Jenny Wrangborgs, men hans känslor är ändå klassresenärens. Huvudpersonen i Yarden har befunnit sig på båda sidor av skranket. Kritikerna förstår detta, kan i vissa fall till och med känna igen sig själva. Därför att i deras berättelse om Sverige är klassresan en central beståndsdel – de har ännu inte sett att den berättelsen håller på att vittra sönder.
Det har också betydelse att Kristian Lundberg fokuserar så mycket på individens inåtvända upplevelser. I Yarden sker ett upplösande av den personliga identiteten som slår an en sträng hos den samtida litteraturkritiken, därför att det är ett grepp som är besläktat med det postmoderna perspektivet på individen. Där Jenny Wrangborg berättar om en människa som blir sig själv tillsammans med andra, på sin arbetsplats, beskriver Kristian Lundberg ett arbetsliv som bryter ned den egna identiteten. ”Den inhyrde” är en person utan säker plats i världen, så fort han beträder arbetsplatsen iklär han sig en icke-identitet. ”Jag är inte ens ett namn; bara ett nummer som har kvitterat ut arbetskläder”. ”Här är ingen unik. Vi är bara kuggar”.
Jenny Wrangborg och Kristian Lundberg har samma syn på hur hierarkin fungerar. Cheferna behöver sällan säga rakt ut vad som förväntas, systemet är så pressat och effektiviserat – i stor utsträckning automatiserat och förskjutet från den mänskliga handens förmåga till improvisation och skaparkraft, att arbetarna själva driver det framåt.  Men cheferna finns där ändå, i bakgrunden. Hos Wrangborg får hon symboliseras av en skramlande nyckelknippa.

Vi kunde höra skramlet av hennes nyckelknippa hela vägen
från parkeringen. Hon ställde sig ofta i kallskänkstrappan
med blicken ner mot oss, granskande våra rörelser förbi
varandra bakom montrarna.

Hos Lundberg sker också en övervakning från de överordnade. Platschefer sitter bredvid medan arbetarna tvättar bilar och gör just ingenting annat än att titta på. En övervakning som är, precis som så mycket annat som sker på arbetsplatsen, monoton och meningslös. En övervakning som är mer av en markering om vem det är som bestämmer, än det är en verklig insats för att göra arbetsplatsen effektiv och lönsam. Ur arbetsköparens perspektiv är maktanspråket helt centralt, detta vet både Wrangborg och Lundberg. De återkommer ständigt till maktstrukturer, över- och underordning. Det är så de förklarar världen och relationerna människor emellan.
De är också överens om att det pågår en klasskamp på deras arbetsplatser, men att den utkämpas av arbetsköparna. Kristian Lundberg vet att den här arbetsplatsen bara kan existera på grund av att de som äger är beredda att försvara och förflytta sina positioner. ”Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger”. När Jenny Wrangborgs arbetarkollektiv framgångar hårdnar också samtalstonen. Ledningen reagerar. Jenny Wrangborgs diktjag, det fackliga ombudet, förlorar jobbet.

Jenny Wrangborg och Kristian Lundberg representerar varsinn väg att gå, för arbetarlitteraturens framtid. Det är en ny situation som delvis skapats av klimatet i den moderna litteraturdebatten. Hos Jenny Wrangborg finns en skarp reaktion på en likriktning inom den samtida poesin. Hos Kristian Lundberg kombineras den jagcentrerade formen i modern prosa med en samhällstillvänd övertygelse.  Resultatet är dynamit.
För den rikare litteraturens skull kan man hoppas att både Wrangborg och Lundberg gör intryck på en ny våg av arbetarlitteratur. Det är lätt att bländas av den stilistiska säkerheten hos Kristian Lundberg.  Det är lätt att ryckas med av Jenny Wrangborgs förmåga att visionera. Att hon vågar skriva ut ordet: socialism.  Vad både Lundberg och Wrangborg representerar och kan röja vägen för, är de erfarenheter som står och stampar i spiltorna, redo att kliva in på den litterära scenen och i grunden förändra den.
Som Jenny Wrangborg uttrycker det i Kallskänkens allra sista diktrader.

ni hör oss kanske inte än
ni kanske inte ser oss
men vi är här
och vi förbereder oss på att ta över

Osunt partnerskap – om USA och Pakistan

Jag har skrivit en essä utifrån Tariq Alis bok ”Pakistan mellan diktatur och korruption”. Arbetaren Zenit publicerar den här veckan, jag lägger upp den här också. Obs, ganska lång.

Pakistan har blivit ett av de viktigaste slagfälten mellan öst och väst i kriget mot terrorismen. Men bilden av landet präglas av missförstånd och okunskap. Tariq Ali har skrivit ”Pakistan mellan diktatur och korruption” – om ett land som regeras av en korrupt inhemsk maktelit med stöd av en likgiltig västvärld. Utifrån Alis bok tecknar Erik Wiklund en bild av hur ”västvärldens största demokrati” USA understödjer en militärdiktatur som beredvilligt går dess ärenden.

Västerländsk media ger ofta intrycket av att Pakistans största problem är risken för ett jihadistiskt maktövertagande. Vi ser framför oss hur män med skägg och AK47:or bankar på dörren till kärnvapenbunkrarna. I propagandan för kriget mot terrorismen återkommer man ofta till detta, att väst måste vara djupt engagerade i vad som händer i södra Asien för annars finns en risk för att Pakistans kärnvapenarsenal ska falla i orätta händer. I ”Pakistan mellan diktatur och korruption” argumenterar Tariq Ali för att denna rädsla är obefogad och att den grundar sig i en okunskap om vilket slags land Pakistan i själva verket är.
För den viktigaste maktbasen i Pakistan utgår inte från en himmelsk auktoritet. Istället är det den gigantiska militären som genomsyrar alla nivåer av samhällslivet. Denna institution, tillsammans med den intensiva relationen till USA, är de två faktorer som format det moderna Pakistan.
Vi har en bild av Pakistan som ett land av muslimsk hegemoni. Sanningen är långt mycket mer komplicerad. Så gott som alla pakistanier har islam gemensamt. Men snarare än religionen är det den etniska dimensionen som är den verkliga krutdurken, där finns en sprängkraft som hotar att slita det pakistanska samhället i bitar. Det går en skarp skiljelinje mellan den punjabiska majoriteten och de andra folkgrupperna. På sjuttiotalet ledde detta till en nationell tragedi när den bengaliska östra provinsen bröt sig loss och blev det självständiga Bangladesh. Idag är det den fattiga provinsen Baluchistan som orsakar oro. Balucherna diskrimineras av centralmakten och har länge kämpat för självständighet. Tanken på detta är en mardröm för den pakistanska eliten, som fortfarande plågas av traumat Bangladesh.
Det här betyder inte att religiösa ledare är en oviktig maktfaktor. Den extrema wahhabitiska strömningen av islam har ett fäste i landet, inte minst tack vare alla de koranskolor som kompletterar det dysfunktionella statliga utbildningssystemet. Men Pakistans historia präglas av en lång rad sociala konflikter som har mycket lite eller ingenting med religion att göra. Fixeringen vid religiösa extremister skymmer sikten för de verkliga motsättningarna. Utöver den etniska konflikten präglas Pakistan av en klasskonflikt. Det är ett extremt orättvist land som håller sig med en enorm stående armé samtidigt som man knappt förmår att ge sina medborgare den mest grundläggande sociala service, i form av sjukvård och utbildning. Helt centralt för orättvisorna i Pakistan är koncentrationen av jordägande. Det stående löftet till folket är jordreform, men ännu har det inte funnits någon politisk ledare som varit tillräckligt stark och progressiv för att kunna genomföra den omfördelningen av välstånd.

Makten i Pakistan delas mellan generaler, korrupta politiker och rovgiriga affärsmän. Tillsammans åstadkommer de en alldeles särskild form av svågerpolitisk nyliberalism. Ett talande exempel från 2007 är försäljningen av det statliga bolaget Pakistan Steel Mills. Bolaget värderades till 20-30 miljarder men såldes för en spottstyver av detta efter en trettiominutersauktion. Den allmänna uppfattningen var att presidenten och premiärministern hade hjälpt sina egna vänner i industrin att säkra en lukrativ verksamhet till ett billigt pris.

Det politiska livet i Pakistan genomsyras av militären. Men arméns helt dominerande ställning i Pakistan går inte att förstå om man inte analyserar landets relation med USA. Väst har aldrig kommunicerat och legitimiserat någon annan institution i det pakistanska samhället – man har alltid betraktat militären som den bästa garanten för att Pakistan ska fortsätta att vara en stabil partner som inte skakas av oförutsägbara politiska omsvängningar. Å andra sidan har partnerskapet med USA, och det omfattande militära biståndet, gjort det möjligt för arméeliten att behålla sin makt.
Generalerna installerade sin första alldeles egen diktator 1958. USA gav den nya regimen sin entusiastiska välsignelse, eftersom dess prioritet nummer ett var att bekämpa kommunismen. Militärdiktaturen gjorde det också möjligt för USA att skicka spionplan från Pakistan mot Sovjetunionen. Mönstret upprepar sig genom historien. När Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 hamnade det kalla kriget plötsligt på Pakistans bakgård. När generalen och presidenten Muhammad Zia-ul-Haq införde shariadomstolar brydde sig USA inte om det, det viktiga var att Pakistan även i fortsättningen var en stabil partner i kampen mot Sovjetunionen. Zia var inte vilken diktator som helst – han vaktade gränsen till den fria världen.
Den här perioden är helt avgörande för dagens situation i Pakistan. Det var inte förrän på åttiotalet som politisk islam blev en allvarlig maktfaktor. Samtidigt som USA pumpade in militärt bistånd i landet växte sig den religiösa sektorn stark under regeringens överinseende. Det var nödvändigt att stärka islams ställning, här fanns ju ett ideologiskt krig att utkämpa mot de ogudaktiga ryssarna. Synen på brott och straff anpassades efter Koranen. Islamistiska utbildningscentrum började poppa upp runt om i landet. Den pakistanska säkerhetstjänsten lät utbilda jihadkrigare som skickades över gränsen för att ansluta sig till mujaheddingrupperna. Kriget i Afghanistan blev en lyckad affär både för militären och de religiösa ledarna.
Efter elfte september 2001 hamnade Pakistans regim i en svår sits. USA:s kravlista, förutsättningar för invasionen av Afghanistan, innehöll grova kränkningar av Pakistans suveränitet. Att acceptera att USA använde Pakistan som bas för sina operationer mot trosbröder i Afghanistan skulle driva den egna befolkningen till vansinne. Samtidigt kunde inte regimen säga nej till USA. Amerikanerna skulle bara gå vidare med sin förfrågan till Indien och skapa en anti-muslimsk pakt, en mardröm för Pakistans hinduhatande elit. Pakistan blev så också en nära partner till USA i kriget mot terrorismen.
Paradoxen är att de religiösa extremister som idag attackerar regimen för stödet till USA:s krig i Afghanistan, överhuvudtaget inte skulle ha någon maktbas i Pakistan om det inte vore för USA:s förra (indirekta) krig i Afghanistan. Pakistans inhemska terrorister är, precis som talibanerna, en produkt av det kalla kriget. Och deras fråga är enkel – om det var rätt att kriga mot de sovjetiska ockupanterna, varför är det inte rätt att kriga mot de amerikanska ockupanterna? Otrogna som otrogna.

Västvärlden är bekymrad över situationen i Pakistan. Det finns en oro för att inre konvulsioner ska störa landets förmåga att helhjärtat ställa upp i kriget mot terrorismen. Det är ett historielöst perspektiv som grundar sig i okunskap om vilken betydelse imperialistisk intervention haft i Pakistans historia. Pakistan skulle inte vara det land det är idag om det inte vore för USA. Nästan alla större politiska förändringar i Pakistan, under hela landets historia, har skett under amerikanskt överinseende. Tariq Ali påpekar att maktövertaganden i Pakistan sällan har skett utan godkännande från den amerikanska ambassaden. Så har också amerikanska prioriteringar präglat Pakistans inrikes- och utrikespolitik ända sedan femtiotalet – militären har årtionde efter årtionde beredvilligt gått USA:s ärenden. Det har man gjort därför att USA å sin sida har hjälpt militären att behålla sin makt. På grund av det här osunda partnerskapet har det pakistanska folket aldrig haft chansen att odla en egen politisk kultur. Väst har indirekt format en nation av oöverskådliga sociala klyftor och nästintill total politisk hopplöshet. Men det spelar ingen roll, så länge Pakistan står på vår sida även i nästa krig.

Om glesbygdsföraktet i vargdebatten

Vargdebatten har tagit ännu ett varv den senaste veckan. Förutom dokumentären Vargkriget i SVT har Kaliber i P1 gjort två program i ämnet. Det andra, som sändes i lördags, känns viktigt att kommentera. Vinkeln var att regeringens rovdjurspolitik inte har nått fram till målet. Trots det legala jaktdygnet i början av det här året så finns varghatet kvar, det går inte att möta den här opinionen med blidkande åtgärder. De är kompromisslösa.

Reportaget visade också att regeringen agerar efter en föreställning om att alla som bor i de här bygderna tycker ungefär likadant. Så är det naturligtvis inte. Det är bara det att varghatarna har varit enormt framgångsrika i sin lobbyism. De har gjort sig själva till megafoner för ”vanligt folk” och ”vi som bor härute”. I Kaliber fick jag höra en grupp sansade, balanserade människor som störs mer av att leva nära de som har en fundamentalistisk vendetta mot vargarna, än de oroas av rovdjuren. Det gav mig en personlig tillfredställelse. Inte för att jag, eller vad jag vet någon jag känner, är särskild berörd av vargfrågan. Men debatten drar med sig en svans av glesbygdsförakt som stör mig enormt mycket.

Jag tycker att Sverige ska ha en stark och livskraftig vargstam. Jag gillar biologisk mångfald. Men många som tycker som jag har in i den här diskussionen släpat med sig massor av negativa föreställningar om människor som lever på landsbygden. ”Mina” människor. När Vargkriget sändes fylldes mitt twitterflöde av de här föreställningar. Folk som jag normalt respekterar skrev sanslöst onyanserade inlägg om hur dumma i huvudet folk i glesbygd är. Jag har inte haft kraften eller argumenten att sätta emot det där, det är svårt eftersom de röster som hörs från Dalarna och Värmland oftast kommer från blodtörstiga extremister. Så enögd är medierapporteringen. Därför kändes reportaget i Kaliber så viktigt. För det visade vad jag egentligen vet och förstår – att vid sidan om en liten grupp tjuvjägare och rättshaverister finns en tyst majoritet som kanske inte alltid tycker som jag i de här frågorna, men som inte heller vill lösa alla problem med laddat gevär.

Recension: ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”

Arbetaren Zenit publicerar min recension av ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.” idag, jag lägger upp den här också.

Niklas Orrenius är reporter på Sydsvenska Dagbladet och har bevakat Sverigedemokraterna i över tio år. Han har sett hur de utvecklats från att vara ett gäng halv- och helnazistiska rättshaverister med representation bara i Höörs kommunfällmäktige, till den organisation partiet är idag – med en maktbas över nästan hela Skåne och en verklig chans att bli en aktör i rikspolitiken. Reportagen i boken är nedslag  i den framgångssaga som det senaste decenniet har varit för Sverigedemokraterna.

Det första kapitlet handlar om hur svårt partiet har att fylla alla sina fullmäktigeplatser efter framgångarna i valet 2002. I det sista kapitlet laddar partiledaren Jimmie Åkesson upp inför en valrörelse då det är tänkt att en välorganiserad valmaskin ska lyfta partiet hela vägen till drömmen, en vågmästarroll i riksdagen.

Sverigedemokraterna  är ett annat parti idag än det var igår och få journalister har följt med utvecklingen så nära som Niklas Orrenius har.

Den kanske största behållningen med ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.” är att den innehåller fascinerande personporträtt av några av Sverigedemokraternas viktigaste profiler. Som Richard Jomshof, ansvarig utgivare på partidningen SD-Kuriren, som gång på gång får sparken från sina arbetsplatser som lärare när media på orten uppmärksammar att han är Sverigedemokrat. Jomshof står i centrum för den martyrkultur som finns i partiet, självbilden som går ut på att de egna medlemmarna och sympatisörerna ständigt diskrimineras av det ”politiskt korrekta” samhället som inte förmår säga ”sanningen om massinvandringen”.

Ett annat kapitel koncentrerar sig på berättelsen om  partiledaren Jimmie Åkesson. En målmedveten partibyggare som tillsammans med en grupp likasinnade skapade den grund Sverigedemokraterna står på idag – en grund från vilken man kan influera hela det politiska samtalet i Sverige.

Niklas Orrenius skriver initierat och med en journalistisk klarsynthet som är ovanlig bland reportrar som bevakar Sverigedemokraterna. Så bygger Orrenius bevakning av Sverigedemokraterna också på en medveten hållning mot partiet.  I ett kapitel kritiserar han sina journalistkollegors sätt att skriva om partiet och berättar om hur han behandlar Sverigedemokraterna med samma verktyg som han närmar sig alla andra ämnen –  med objektivitet och ett kritiskt öga. Det gör också att han kommer närmare partiet än de flesta andra. Som han själv påpekar, man behöver inte specialbehandla Sverigedemokraterna och tro att de är särskilt svåra att skriva om. Man behöver inte gräva djupt i partiets förflutna för att finna främlingsfientligheten. Den finns ju där, i öppen dager.